Drömprojekt blir till i Telestaden

– Det har varit jätteroligt och jag har lärt mig massor. Helt fantastiskt att den här ytan finns och det har varit en ynnest att jobba här”, berättar hon.

Vi träffar Katja i en av Telestadens lokaler, som sedan oktober varit hennes ateljé. Stora pappersark fyller golvet. Och på väggar och bord finns högar av skisser. Hon håller precis på att slutföra det sista för att skicka verket upp till Kiruna. I juni hängs det upp och i höst ska det nya kulturhuset invigas.

Drömprojekt med rötter
Konstverket var upplagt som en tävling, dit konstnärer fick ansöka om uppdraget. Katja kände direkt att det var en chans hon inte kunde missa.

– Min mamma kommer från Arvidsjaur, från en sågverkssläkt. Mina föräldrar jobbade mycket när jag växte upp, så jag var ofta hos mormor och morfar på loven. När jag såg detta tänkte jag, det här skulle vara det drömmigaste projektet någonsin! Min chans att åka tillbaka. Det har varit en så stor del av mitt liv. Jag skickade in. Och så fick jag det!

Hur har du gått till väga?
– Jag hittar först idén och sen materialet som kan hjälpa idén. Jag brukar alltid prata med människor, så jag åkte upp på en gång och fick träffa olika personer. Det är en komplicerad plats – relationer till varandra, vem som har blivit bestulen på sin historia, hur gruvan skötts, Læstadianismen och problematiken mellan kväner och samer. Det är mycket sorg men också en stolthet. Jag tog ut de tre teman jag hörde dem prata om mest: Naturen, religionen och gruvan. Så det finns tre fält på målningen. Berättelserna och känslorna har jag sedan tolkat med bilder av mina egna händer och fötter.

Målningen är på håll som en rödlysande fjällsiluett i flera lager och färgskiftningar. För den som kliver närmare framträder subtila händer och fötter i målningen – krampaktigt grepp, bedjande händer, snabba fötter. Efter att 23 meter pappersark tejpats upp på golvet, har Katja hällt stora mängder färg över papperet, låtit det torka i upptill två veckor och sedan ovanpå målat bilder av händer och fötter.

– Jag frågade alla vilken färg de skulle beskriva Kiruna med. Alla utom en svarade röd. Vissa pratar om det röda i samiska färgerna, fackföreningarna, järnet, mycket kärlek på platsen, men också blod. Så jag har jobbat med rött, gult och rosa. Det vita i pappret är ju också väldigt viktigt – det är snön.

Det roligaste och det svåraste?
– Det har varit fantastiskt att få ta del av berättelserna och vyerna från platsen. Tekniskt har jag lärt mig mycket om storskaligt akvarellmåleri. Tidspress och att beräkna tid har varit det svåraste. Och utmaningen att få fram material under Corona.

Vad vill du att besökaren ska känna när de ser ditt konstverk?
– Man kommer se målningen utifrån Kulturhuset. Jag skulle tycka att det vore jättespännande att man närmade sig den och berättelserna – att fantisera själv och se figurer i formerna. Det vore ju drömmen om de blir som en del av det och vill gå tillbaka för att leta efter den där handen.

Hur hittade du till Telestaden?
Katja berättar om hur hon letade lokal i tre månader innan hon slutligen hittade denna i Telestaden, tillräckligt stor för att klara hennes konstverk som behövde bredas i full storlek på golvet.

– Helt fantastiskt att den här ytan finns och det har varit en ynnest att jobba här. Det är en lugn och fin plats, jag tror det kommer att bli en väldigt bra stadsdel. Det är skön stämning i centrum också, en blandning av människor, torghandel, så levande, avslutar hon.